IVF - vår resa i provrörsbefruktningsland

Vecka 33+5: Packa väskan på nytt sätt

2012-01-31T11:22:00.002+01:00

Efter i lördags känner jag att det är dags att börja tänka på att packa BB-väskan. Förhoppningsvis ska den ju inte behöva användas på minst 6 veckor, men ändå. För säkerhets skull. Om utifall att.

Och här ser packningen annorlunda ut än i Sverige. Där tyckte jag att det enda jag egentligen hade nytta av var varma sockor (frossade under förlossningen), bebiskläder, bebisfilt, kamera, telefon och laddare, samt ombyte, nattkläder, morgonrock och necessär till mig.

Här behöver jag även lägga till:

Engångstrosor
Bindor
Blöjor
Våtservetter
Skötunderlägg (då man får byta bebisens blöjor i sin egen säng)
Handdukar
Amningsskydd
Något till sambon att äta

Man får inget på sjukhuset här. Sen finns det ju saker vi aldrig hann ha nytta av sist som får komma med. Som lite godis, dricka och ätbart till mig. Vi tar även med vårt snugglenest i hopp om att denna bebis kommer gilla det. Dottern gjorde det inte, men kanske var det för att det inte introducerades direkt?

Det värsta är, att alla bebiskläder och alla amningskläder ligger hemma i Sverige. Sambon ska dit och hämta allt, men inte förrän i slutet av februari. Vi får hoppas att liten stannar kvar därinne till dess. Tills vidare får vi investera i lite nytt. Och något nytt måste ju den nya också få. Och jag. Visst? Som att amningsbehåar är det roligaste att köpa... Men jag tänkte faktiskt unna mig något fint och skönt loungeset som går att amma i. Som jag kan bo i de första veckorna. Typ. Tips?

Vecka 33+4: Svullet lite här och var

2012-01-30T18:09:00.002+01:00

Magen är stor. Rumpan är som en ladugårdsdörr. Fingrarna samlar vatten. För att inte tala om ben och fötter. Så här såg det ut när jag tog av mig strumpor och sockor häromdagen:

Så var det inte förra graviditeten. Med vattnet alltså. Vikten var densamma (plus massor av kilo mer än man borde). Å andra sidan var jag ju då ledig de sista tre månaderna och låg i solstolen vid sommarstugan och åt glass... Föga ansträngande om vi säger så.

Vecka 33+3: Discokula

2012-01-29T15:31:00.007+01:00

Igår så var det då dags. Årets fest! En vän fyllde 40 och hennes man hade anordnat överraskningspartaj! 100 pers på hotell inne i stan, trerätters middag och nattklubb med influgna svenska artister. Grymt kul! Jag valde till slut den glittriga klänningen eftersom temat var disco och gick som... discokula!

Ett problem med storkulan är... vad gör man med händerna? Det är liksom svårt att ha dom längs med kroppen, och man kan inte få dom under kulan, när jag tittar på bilderna står jag så här mest hela tiden, med händerna lite obekvämt och osäkert tryckta upp över bröstkorgen:

Det var hur trevligt som helst, men dansa var tyvärr bara att glömma. Jag hade fullt sjå att stå. Och vid ett fick vi ge upp. Sammandragningarna varnade för att det här skulle kunna sluta i en helt annan typ av födelsedagsfest än planerat...

Vecka 33+1: Veckans magbild

2012-01-27T10:11:00.003+01:00

En påklädd sådan idag:

Vecka 33+0: Vilken ska jag välja?

2012-01-26T21:13:00.006+01:00

Okej. Årets fest närmar sig. I skoväg har jag dividerat med mig själv. Klackar går bort. Mina fötter är för svullna. Och min rygg för ond. Ballerinas? Så somrigt... Till slut bestämde jag mig för att leka cool och gå i boots (sådana här som Elin Kling har). Det funkar tycker jag.

Men sen då. Det har provats och funderats. Satts på skärp och tagits av. Hafts tunna transparenta skjortor över och transparenta tröjor under. Till slut har jag insett att det måste bli ett nyköp. Jag har hittat två okej klänningar på rean. Ett par hundralappar stycket och det får det väl vara värt för att känna sig någorlunda okej klädd. Men vilken väljer jag? Leopard eller glitter? Vad tycker du?

Man vill ju inte se ut som en levande discokula (även om temat är "disco om du vill" typ). Inte heller som en övergödd Jane i djungeln... Så snygg som tjejerna på bilderna blir jag ju aldrig, men du får en idé om hur det kan se ut. Tänk boots till och en b-e-t-y-d-l-i-g-t större kula i klänningen...

Vecka 32+6: För stort och för litet

2012-01-25T10:17:00.001+01:00

När jag nös nyss gick tryckknapparna på min annars oversizade jeansskjorta upp. Hej då den. Nu är garderoben y-t-t-e-r-s-t begränsad. Tur allt går i svart så det kanske inte märks lika mycket att jag har samma kläder typ varje dag! :)

Vecka 32 +4: På bredden

2012-01-23T23:41:00.002+01:00

Bebisen har definitivt inte vänt sig. H*n ligger fortfarande på tvärsen. Kan inte vara annat. Om kvällarna när h*n är som mest aktiv känns det i magen ungefär som man skulle svälja något avlångt på fel håll.

Vecka 32+1: Veckans mage

2012-01-20T10:03:00.002+01:00

Vecka 31+6: Skräckslagen

2012-01-18T15:57:00.004+01:00

Ja det är jag. Fullkomligt skräckslagen inför förlossningen. Den förra gick relativt snabbt och gjorde... ont. För jävla ont. Den slutade med sugklocka och en sprucket underliv som var tvunget att sys under operation. Efteråt hade jag så ont att jag inte kunde sitta på veckor. Inte heller torka mig efter att jag varit på toaletten. Jag fick ställa mig i duschen varje gång och skölja av mig...

Då var jag i Sverige. Jag blev väl omhändertagen. Skulle vi vara där igen skulle jag känna mig lugnare. Nu är vi i annat land. Inget u-land på något sätt, men de sjukhushistorier jag hört har inte direkt varit så som jag upplevde det då dottern föddes. Om man inte föder privat då. Och betalar tiotusentals kronor.

Själva förlossningen har de flesta tyckt varit bra här, men efter. Efter då pappan inte får sova kvar, då man måste ha med sig allt för inget erbjuds (vi pratar handdukar, blöjor, engångstrosor, bindor osv osv). Då man kan glömma det här med eget rum och där man får byta på bebisen i sin egen säng.

Men värst är rädslan för det där onda ändå. För det gjorde så ont. Och utkomsten den här gången kan bli som förra. Med sprickor i-n-å-t. I värsta fall slutar det inte så "bra" som det ändå gjorde sist. Det kan sluta med att jag bajsar på mig resten av livet... För att undvika det vill läkaren klippa mig i underlivet vid behov. Det är heller inget jag ser fram emot. Eller så ligger bebisen kvar på tvärsen och de får klippa upp magen på mig istället...

Nu är det ju åtta veckor kvar och jag hoppas att de här känslorna försvinner. Eller åtminstone mattas av lite. Jag tror de gör det. Jag tror kroppen och hjärnan måste kunna förtränga sådana tankar av ren överlevnadsinstinkt. Jag hoppas i alla fall det.

Vecka 31+5: Deprimerande

2012-01-18T00:06:00.002+01:00

Är bjuden på årets fest. Om två veckor. Gjorde stan idag och hittade... ingenting. Herrejösses vad mammakläder är f-u-l-a!

Dessutom är min rygg inte längre gjord för shoppingrundor och på väg hem fick jag rejäla sammandragningar ungefär varannan minut. Gick i ultrarapid från tunnelbanan och undrade "ska det hända redan".

Det skulle det inte. Inte än i alla fall. Men frågan återstår. Vad har man på sig på flashig fest när man ser ut som Grodan Boll?

Vecka 31+1: Veckans mage

2012-01-13T10:30:00.002+01:00

Vecka 30+6: Noll koll

2012-01-11T21:41:00.002+01:00

MVC-besök för min onda rygg idag. Läkaren sist sa att jag skulle kontakta dom om det blev värre, för vidare remittering till sjukgymnast. "Men..." sa min barnmorska "det bokar du ju in själv, det är bara att ringa". Jaha... Tänk om någon kunde upplyst mig om det. "Är det inte konstigt att de på sjukhuset bad mig gå via dig då" frågade jag. "Var det en läkare" undrade BM. Jo det var det ju. Samma läkare som skickade mig till blodprovstagning utan att ha beställt det, något som resulterade i ännu mer extra väntan än vanligt i det här landet. Så att han inte hade koll på det här heller, det var varken jag eller BM förvånad över...

Nåja. Jag ska ringa imorgon. BM trodde mer på nerver i kläm snarare än foglossning. Sak samma. Ont gör det. Sen kollade hon alla värden som ser fina ut, lyssnade på hjärtat och försökte känna hur bebisen låg där i magen. Magen var nämligen lite för liten (!) till min s-t-o-r-a förvåning. 28 cm när den borde varit 31 (lika många centimeter som veckor gångna tydligen).

Anledningen var dock enkel. Bebisen verkar ligga horisontellt i magen. Och det förvånar mig inte, för den känns bred, magen. Och jag har känt mest sparkar i nedre delen av densamma.

BM ringde en kollega för att kolla om vi skulle boka in ett tidigare ultraljud än det jag redan har bokat i vecka 34. Utifall att bebis ligger kvar i sin konstiga ställning. Men vecka 34 räckte tyckte hon. Förstår inte riktigt, för inte brukar bebis ha fixerat sig så här tidigt. Men bättre att de är extra noggranna förstås.

"Blir det vändningsförsök i så fall" frågade jag. "Ja, eller så diskuterar vi kejsarsnitt". Det där kejsarsnittet. Det liksom ligger där och smyger i bakgrunden hela tiden känns det som... Ska det bli så? Vill jag det? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig rätt förskräckt inför båda alternativen om sanningen ska fram...

Vecka 30+2: Veckans mage och ryggbesvär

2012-01-07T11:35:00.004+01:00

Tyvärr blir det bara värre i ryggen. Det gör ont i nederdelen och det liksom strålar ner i rumpan och nästan som domnar av i övre delen av bakre låren. Inte skönt. Inte skönt alls. Värst är det när man varit stilla en stund och ska börja röra sig igen. Då känns det nästan som jag ska ramla omkull. Men efter en stund är det okej igen. Man biter ihop. Men nu har jag insett att även ihopbitandet har nått sin gräns och jag har bokat läkartid. På onsdag ska jag dit. Hoppas de kan hjälpa mig på något sätt.

Vecka 29+0: Veckans mage

2011-12-29T17:25:00.002+01:00

Veckans mage. Post-julmatsfrosserier en masse...

Vecka 28+0: Veckans mage

2011-12-22T11:07:00.003+01:00

Den känns enorm. Och den är sannerligen större än den var samma tid förra graviditeten.

Vecka 27+5: Bebis på bild

2011-12-20T15:41:00.005+01:00

Ultraljud idag. Allt såg fint ut. Huvudomfång och lårbensmått som sig bör och en estimerad vikt på 1,2 kilo. Också det helt normalt. Och lillbebben valde att kika in i kameran. Kanske säger h*n som sin storasyster "cheeeeeeeeese".

Läkaren pratade sen om förlossningen. Om mitt spruckna underliv. Om hur det är större risk att spricka inåt igen om man en gång gjort det. Samtidigt som man är mer uttöjd så man inte spricker lika lätt. Han fortsatte att berätta att om jag haft problem med att bajsa på mig eller att jag inte kunde hålla in fisar - då hade han direkt rekommenderat kejsarsnitt. Å andra sidan. Om jag föder normalt kanske jag får de problemen... Inga man vill ha direkt. Men summa summarum var att han tyckte som läkaren sist - att ett kontrollerat klipp är det bästa.

Sen frågade han om jag gått över tiden med dottern. Det gjorde jag. Men bara med 2 dagar. Han berättade att risken för att få ett dödfött barn ökar ju längre man går över tiden. Ja faktiskt så ökar risken bara man går PÅ tid. I vecka 38 är det 1 på 1000 sa han. I vecka 40 3 på 1000. I vecka 42... jag minns inte. Kan han ha sagt 5? Ja fler i alla fall. Vi kom fram till att vänta till BF och om jag då inte fått några förvärkar eller liknande ska vi få en tid för igångsättning senast vecka 41-0.

Vi pratade också om min onda rygg. Och om det blir värre blir jag remitterad till en sjukgymnast. Jag hade kunnat bli det idag också, men jag känner att det än så länge är hanterbart.

Allt tog, som vanligt i det här landet, en evinnerlig tid. Jag var på sjukhuset i nästan 3 timmar! För ett ultraljud, ett läkarsnack och ett blodprov...

Vecka 27+2: Veckans mage

2011-12-17T14:36:00.002+01:00

Vecka 26+6: En bra början

2011-12-14T12:31:00.003+01:00

Jag älskar mackor. Jag tror jag skulle kunna leva på gott bröd, lyxiga pålägg och knapriga grönsaker. Men hur bra är det, tänkte jag för många, många år sedan. Och slutade. Nej inte helt, men jag slutade med mackor till frukost. Nästan... På helgerna lyxar vi och en liten är kvar jämte havregrynsgröten, juicen, kaffet (fast just nu i förkylningstider kamomillte) och den torkade frukten på vardagsmorgnar:

Om du tycker gröten ser konstig ut är det för att jag ska kunna mäkta med havregrynsgröt lagar den så här: 1/2 dl havregryn blandas med 1 dl mjölk och en näve frysta hallon. In i micron 2,5 minut, sen tillsätter jag en rågad matsked katrinplommonpuré (hemmagjord, samma som dottern fått sen hon började äta).

Under graviditeten toppar jag dessutom med en multivitamintablett anpassad för gravida (gillar inte tillskott annars, men med tanke på järnkollen i det här landet tar jag hellre det säkra före det osäkra) plus en påse naturligt järnrikt vatten från Spatone. Ja du hörde rätt. Det är vatten hämtat från norra Wales och tydligen är det lättare för kroppen att ta upp järnet när man intar det så här. Dessutom är de lättare för magen att bearbeta. Mao, ingen hård mage här inte. Lovely.

PS. I Sverige hittade jag vattnet till försäljning på "Kroppskollen".

Vecka 26+0: Veckans kula

2011-12-08T12:42:00.002+01:00

Vecka 25+6: Hej foglossning

2011-12-07T22:55:00.002+01:00

Ja nu är den förmodligen här. Jag hade inga besvär sist, men nu har jag en tid fått ont i ryggen vid långa promenader. Ont som strålar ner i rumpan. Ischias går oftast hela vägen ner i foten har jag läst. Foglossningsont däremot stannar i baken. Där mitt sitter. Ajaj. Ont. Lyft inte tungt, säger man. Men vem kan motstå en tolvkilos flicka med tårarna trillandes nerför kinderna. Vad är väl lite ont i rumpan mot ont i hjärtat?

Vecka 25+5: 100 dagar...

2011-12-06T11:36:00.002+01:00

Ser på bebisräknaren till höger att det är 100 graviditetsdagar kvar. Etthundra. Det är ju massor ju. Känns som att det ska vara så mycket färre. Men snart är det ultraljud igen. Sen jul. Sen nyår. Sen ultraljud ytterligare en gång. Och sen. Sen är det dags. Två barn. "Klarar vi det" frågade sambon härom morgonen efter en osedvanligt tuff natt. Dottern vaknar fortfarande minst en gång varje natt och nu när både hon och jag är toksnoriga blir det inte mycket sömn över. Det kommer såklart bli tufft med två små. Men visst ska vi klara det!

Vecka 25+1: Veckans mage

2011-12-02T10:08:00.001+01:00

Vecka 25+0: Fotbollsmorsa

2011-12-01T18:42:00.001+01:00

"Does it seem as if your organs are starting to get squished? No wonder-your uterus is now about the size of a football."

Vecka 24+6: Mardröm?

2011-11-30T09:52:00.002+01:00

I natt jag drömde...

Ja var det en mardröm? Obehagligt kändes det åtminstone. Men egentligen. Inget farligt hände. I drömmen alltså.

Så här var den. Jag såg mig i spegeln och upptäckte att magen hängde väldigt långt ned. Jag tänkte "jo nog är det här en pojke allt, åtminstone om man ska tro de som pratar om att magen ser olika ut vid flick- och pojkgraviditeter". Detta utan att jag faktiskt vet vilken mage som är pojkmage och vilken som är flickmage. Hur som helst. I drömmen hängde min mage så långt ned att jag var tvungen att stödja den med händerna för att det inte skulle trilla ner, om du förstår vad jag menar. Som när man bär en tung kasse med båda armarna och är på väg att tappa.

Plötsligt stack en fot ut genom min mage. Som om att skinnet var tunt och elastiskt som en ballong. Sen kom en till. Jag blev chockad över hur stor bebisen redan var och försökte trycka tillbaka fötterna och sa "snälla lilla du, inte så". Typ.

Sen vaknade jag. Mycket märkligt. Märklig känsla.

Jag vet ju att magen är större än sist, och att jag pratade om det senast igår. Och att jag för ett par veckor sen såg den här bilden:

Det kan ju kanske förklara en del...

Vecka 24+0: Veckans mage

2011-11-24T10:33:00.001+01:00

Vecka 23+1: Veckans mage

2011-11-18T17:11:00.002+01:00

Vecka 22+5: En morgon på sjukhuset

2011-11-15T11:45:00.003+01:00

Så var det då dags för den där tiden jag fick istället för den jag missade. Läkartiden då det skulle diskuteras hur en framtida förlossning skulle gå till med tanke på att jag sprack rätt mycket sist.

En gynundersökning. Tänkte jag. Trodde jag. Men det var fel. Nej bara lite frågor. Typ "bajsar du på dig?" På riktigt. Det var vad de undrade. När jag sa att jag inte haft några sådana problem alls, sa hon att det nog var lugnt. "Men vill du inte titta" frågade jag. Det ville hon inte.

Hon förklarade att man däremot skulle lägga in i journalen att man vid förlossningen skulle överväga ett kontrollerat klipp down there för att undvika att jag spricker på samma ställe. "Lättare att reperarera" menade doktorn. "Vad tycker du, vill du" undrade hon. Vad vet jag. Vill jag att någon ska klippa mig i det allra heligaste? Eehh... kanske inte min högsta önskan, men om en läkare förklarar att det är det bästa för att undvika att historien upprepar sig, ja då är det ju inte mycket att snacka om.

Sen följde en massa spring. För här bokas inte alla besök i en och samma dator inte. Nej då. Läkaren sa att vid IVF-graviditeter gör man ultraljud vid vecka 28 och vecka 34 i det här landet. Dessa besök var jag tvungen att gå till ultraljudsenheten för att boka. Sen. Sen skulle jag gå tillbaka till "min" läkares reception för att boka ett uppföljningsmöte... Okej. Bort till UL. Ta lapp. Vänta. Komma in. Få veta att, oj hoppsan - ena besöket är inte inlagt i datorn, läkaren missade det. "Nej jag kan inte göra något annat än det som står just här" sa administratören surt "vill du se själv eller" fortsatte hon och vände skärmen mot mig. Ååhh... Tillbaka till "min" läkares reception. Ändra. Vänta. Tillbaka till UL-receptionen. Vänta. Ändra. Eller inte, för näe - det finns inte i datorn ännu. Men vad f-n... "Jo, här är det förresten, men det lades ju in för 3 minuter sen" sa administratören och lät förvånad. Eehh... ja det var ju då jag var där och ändrade!

En timme på sjukhuset varav ungefär 5 minuter spenderades med en läkare. Under de 5 minuterna lyckades hon dessutom skrämma mig lite grann. Hon hittade inte hjärtljudet och begärde in en portabel ultraljudsmaskin. Lite orolig blev jag. Men det här är en så livlig bebis att h*n ju rörde sig då och där, så bara lite. På ultraljudet syntes h*n tydligt. Hjärtat slog fint och h*n sträckte på nacken och viftade med benen. Söta!

Vecka 22+0: Veckans mage

2011-11-10T11:12:00.002+01:00

Vecka 21+6: Ont

2011-11-09T13:50:00.003+01:00

Vid ansträngning har jag fått ont dels under kulan, samt som ett jättehåll i sidan. "Kanske foglossning" sa vännen "jag tror det börjar så". Sån tur är verkar hon ha fel. Symptomen är annorlunda vid foglossning vad jag kunnat läsa mig till. Men det är kanske dags att börja lyssna på kroppen. Så no more tennis... Det får bli promenader för hela slanten. Om man saktar ner lite när det börjar smärta blir det bättre, och det är ju okej när man går, men inte på tennisbanan.

Funderade över varför det är så den här graviditeten, när det inte var så förra. Vad är annorlunda. Hmm... ja inte att hjärnan slutar fungera i alla fall, för det är ju inte helt långsökt att tro att det faktum att jag varit gravid gör sitt till plus att jag den här gången har en tvååring jag kånkar runt på i tid och otid då hon inte behagar gå! Konstigt hur man inte tänker alls ibland!

Vecka 21+4: Fågelperspektiv & mer förbjudet

2011-11-07T15:47:00.005+01:00

Jag vet att man inte får säga det (jag vet också att man som IVF-are spottar åt folk som säger så, liksom de som klagar på illamående eller skrikiga barn - jag har själv gjort det), men jag trivs inte med att bli tjock och tung. Jag älskar förstås det faktum att jag är gravid och vad det (förhoppningsvis) kommer ge oss. Hade det inte varit för det hade jag i detta nu varit ute i joggingspåret och levt på vatten och groddar. Typ. Jag är ingen smal-smalis i vanliga fall, men dagens norm sitter hårt i mitt undermedvetna och jag försöker se ut så att jag trivs.

Jag tror att om jag bara fått en kula hade det kanske blivit bättre, men nu är jag 176 cm lång och med dottern gick jag upp 20 kilo. Jag känner mig emellanåt som en jätte!

På magbilderna tycker jag kulan ser rätt modest ut än så länge. Men om dagarna känns det inte så. Kanske för att det här är mitt perspektiv:

Det är också så att med kläder tycker jag att jag ser betydligt mer gravid ut än utan kläder. Märkligt det där. Kan ju vara för att jag förra graviditeten gömde mig i tält medan jag den här gången biter ihop, morskar upp mig och bär tajta kläder för att minska på jätteeffekten:

Vecka 21+3: Sen magbild igen

2011-11-06T17:25:00.001+01:00

Men här är den i alla fall. Kulan. I vecka 21. Tänk att jag den här tiden med dottern fortfarande var hemlig på jobbet. Hade ju inte gått den här gången direkt...

Vecka 20+5: UL

2011-11-01T18:20:00.004+01:00

Jag glömde ju. Ultraljudet! Allt såg normalt ut och liten var precis så stor som h*n borde vara vid den här tiden. Söt är h*n också om du frågar mig:

Vecka 20+3: Magbild

2011-10-30T15:15:00.003+01:00

Lite senare än torsdag. Lite större än förra torsdagen.

Vecka 19+2: Järnbrist?

2011-10-22T23:42:00.003+02:00

När jag strulade till det med läkartiden i veckan fick jag snabbt en tid hos MVC. När jag kom in sa barnmorskan att "ja jag har ju inga provsvar till dig ännu". Eeehh... inga provsvar, på proven jag tog för TRE VECKOR sedan?! "Dom får du inte förrän nästa besök som är... ja inte förrän i vecka 28 eftersom det här är ditt andra barn".

En stilla undran är ju om de analyserat testerna och inte hört av sig för att de var anmärkningsfria, eller om de inte gör det förrän jag ska dit nästa gång. För tänk om det skulle visa sig att jag har järnbrist t ex, skulle de då höra av sig till mig innan mitt nästa besök 12 veckor senare? Mycket märkligt förfarande.

Eftersom jag fick järnbrist förra gången äter jag nu broccoli och blodpudding för fulla muggar för att försöka slippa det denna gång. Särskilt som det inte verkar testas med samma regelbundenhet i det här landet.

Fick för övrigt en ny läkartid. Om en månad (!). Snabba puckar...

Vecka 19+0: Veckans mage

2011-10-20T17:56:00.001+02:00

Vecka 18+6: Bra jobbat

2011-10-19T15:08:00.001+02:00

Man har en läkartid. Man fixar barnvakt. Man är redo i tid. Man tittar lite snabbt på kallelsen för att se vilken våning på sjukhuset man ska till. Man inser att den där läkartiden. Den var igår...

Vecka 18+3: Nya kläder

2011-10-16T22:29:00.003+02:00

Förra graviditeten gick jag upp 20 kilo. Min vanliga garderob var nästan helt obrukbar. Nu var jag ju ledig mycket och det var sommar, så mest puttrade jag omkring i sarong och bikini. Men när kläder krävdes körde jag tältmetoden. Leggings och stora tunikor alternativt a-linje-formade klänningar. Kändes bra. Men idag när jag ser bilder ser jag en e-n-o-r-m kvinna... Nog för att jag var stor, 20 kilo tyngre, men så stor?

Den här gången satsar jag på tajta kläder. Inhandlade idag två kroppsnära t-shirtklänningar att komplettera de två jag hade sen innan. Nu är det ju höst och snart vinter, så en kofta över blir det. ALLTID. Är det för varmt har jag något annat på mig. Så himla modig blev jag inte på en gång. Men leggings, tajt klänning och kofta - det ser ut att bli min vardagsuniform något halvår framöver.

Vecka 18+0: Jo men det är väl dags...

2011-10-13T14:21:00.003+02:00

Ja det blev en. En magbild. Denna graviditets första:

Vecka 17+4: Ska man fotografera bulan kanske

2011-10-10T22:29:00.003+02:00

Ja förra graviditeten började jag ju i vecka 16 då jag tyckte det syntes lite. Den här gången syntes det rätt mycket redan vecka 16. Kanske det blir start på torsdag då vi går in på vecka 18. Japp, torsdagsbilder denna gång också. Hoppas det är ett gott tecken.

Magen till trots är jag fortfarande igång med min tennisträning varje måndag. Vi får se hur länge det funkar, men än så länge känns det rätt bra. Eftersom vi är rätt skruttiga nybörjare i min grupp är det mycket teknik och inte så farligt med spring. Det underlättar ju.

Sen var det den där yogan. Måste göra som Jeane och komma iväg. Har ju gått på Bikram Yoga tidigare, men det får man inte som gravid. Kanske ska testa någon gravidyoga. Kan det vara något tro? Undras vad som är skillnaden mellan "vanlig" yoga och gravidyoga...

Vecka 17+1: H*n ger sig till känna

2011-10-07T14:37:00.001+02:00

La dottern nyss. Och nog måste det varit annat än lunchen som for runt där nere i magen. Det kändes helt klart som bebisrörelser. Mysigt. Och lugnande. Där är någon där. Någon som rör sig!

Vecka 16+3: Lång tid kvar

2011-10-02T09:25:00.001+02:00

När jag var gravid med dottern kändes 40 veckor alldeles lagom. De behövdes på något sätt för att man skulle (försöka) förstå, ställa sig in på och få någorlunda koll. Den här gången känns det som de där 40 veckorna gärna får gå supersnabbt. Fortfarande dryga 25 veckor kvar. Det är ju en hel evighet ju.

Vecka 16+1: Två veckor mer än mig, verkligen?!

2011-09-30T15:48:00.005+02:00

Kronprinsessan ska ju föda i mars. Precis som vi. Och med tanke på tidpunkten då de gick ut med nyheten får man väl anta att de var ungefär i vecka 12, inte sant? I så fall skulle kronprinsessan nu vara i vecka 18 (som mest, som minst i vecka 14). Kan det verkligen stämma? Löjliga spekulationer, jag vet, men ser inte det här ut som en mage som gömmer något aningens större än så?

Nog för att min mage redan syns tydligt. Och att den i vecka 18 kommer se ut minst som ovan. Men nu är detta ju min andra graviditet. I vecka 18 förra gången var jag fortfarande hemlig på jobbet och om du klickar här ser du en bild på magen vid den tidpunkten. En bit från sessans.

PS. Bilderna är lånade från Ebbas blogg.

Vecka 16+0: Spricka, sprack, spruckit

2011-09-29T15:31:00.002+02:00

Var hos det här landets motsvarighet till MVC igår. Fick kissa i burk och ta blodtryck. Inga konstigheter. Samtidigt passade jag på att fråga varför man här klassar en IVF-graviditet som en högriskgraviditet.

"Men det är inte därför" sa barnmorskan.

"Jaha, är det för att jag haft ett utomkveds tidigare" frågade jag (och insåg att jag bara dragit slutsatsen att det var IVF som gjort att jag hamnade i högriskgruppen...).

"Nej, det är för att du sprack så mycket vid förlossningen, vi vill att du träffar en läkare som är specialist på sådant".

Okej. Det var ju... bra. Alltså det är ju superbra. Egentligen. Bara det att tanken inte ens slagit mig, att nästa förlossning (om det nu går så väl, peppar peppar) skulle kunna påverkas av det. Ytterligare en sak att oroa sig för då... För det är ju inte så att jag direkt ser fram emot min BB-vistelse som det är. Mer än att jag längtar efter bebis då förstås. Men själva jobbet. Ajaj. Det var tufft sist.

Vecka 15+6: För tidigt?

2011-09-28T14:43:00.005+02:00

Köpte en vagn igår. En syskonvagn. Kändes konstigt. Och lite för tidigt. Som att vi skulle kunna jinxa det hela. Å andra sidan. Någon dag måste jag ju inse ATT jag är gravid. NU är jag det. Och vad som helst kan ALLTID hända. Nu i vecka 15 eller sen i vecka 35. När som helst. Inget är säkert förrän bebisen är ute.

Så. Nu är vi med vagn. Det var en i min mammagrupp som skulle sälja sin Phil & Ted Sport för knappa 600 kronor. För bra för att stå över. Går allt åt skogen får vi väl sälja den vidare. Under tiden funkar den fint de förmiddagar jag och en vän delar barnflicka. Nu kan hon gå med barnen till parken utan problem!

Men någon park blir det inte för oss idag då dottern ligger hemma i hög feber. Väntar på att M ska komma hem och ta hand om henne, ty jag ska till MVC om blott en liten stund. Vanlig koll bara. Vikt, blodprov och förhoppningsvis små fina snabba hjärtljud.

Vecka 14+6: Morgonillamående??!

2011-09-21T11:22:00.003+02:00

I filmer och böcker är gravida alltid illamående om morgnarna. De kräks och har sig. Inte jag. Faktiskt ingen jag känner.

Med dottern var jag illamående 24/7 (och hade gjort mycket för att "bara" spy lite på morgonkvisten) i nästan två månader. Denna gång mådde jag lite illa till och från för ett par veckor sen, och nu har det kommit tillbaka. Om eftermiddagarna. Jag äter min vanliga grötfrukost. Är döhungrig redan vid tio igen. Äter mellis med dottern. Sen lunch. Mycket lunch. Och sen. Sen vill kroppen inte ens se mat. Mår illa ända fram till middagen då jag för Pyrets skull petar i mig så mycket jag mäktar med.

Men det är då det. Nu är klockan tio och jag äter nybakt limpa med kaviar och en kopp koffeinfritt kaffe till. Har fått en massa nya MVC- och läkartider. MVC nästa vecka. Läkaren i mitten av oktober och UL i slutet av oktober.

Anledningen till att jag får träffa läkare är att en IVF-graviditet i det här landet räknas som en högriskgraviditet. Fråga mig inte varför. För efter att ha hört vänner som gått på MVC här klaga över att de fått så lite tid, tackade jag bara och tog emot när de berättade att jag mellan varje MVC-besök även skulle få träffa en läkare.

Vecka 13+6: Mat!

2011-09-14T22:54:00.001+02:00

Idag har jag varit sugen på mat för första gången sen i torsdags kväll. Det här har sjuttsingen varit den värsta magsjukan jag åkt på. Återstår att se om det var mer än "bara" magsjuka när proverna kommer tillbaka i slutet på veckan. Men jag börjar se ljuset. Det börjar hårdna... I magen. Och nu har hela dagen gått utan kramper. Halleluja!

Vecka 13+5: Bajsprov och dunkadunka

2011-09-13T22:49:00.006+02:00

MVC - Check. Jag fick en himla massa info om hur allt funkar i det här landet och fick lämna minst lika mycket om mig och min familj. Sen satte hon den där lyssna-på-hjärtat-apparaten på min mage och sa "det är egentligen lite tidigt" men blev avbruten av "dunk-dunk-dunk". Skönt, med tanke på senaste veckans sjukdom. Apropå den:

Läkare - Check. För jag gick dit också. För säkerhets skull. Och har du svårt för bajs ska du sluta läsa nu. För tydligen går det diarré just nu, men eftersom jag är gravid ville hon även att jag skulle lämna ett bajsprov. Minns att M grämde sig över det där med att runka-burk under våra IVF-er. Att pricka rätt i litet rör. Men pröva då att bajsa i en liten burk. Med sprutdiarré... Nåja. Med hjälp av en plastmugg löste det sig (löste sig, hehe). Men den där lilla spateln man fick med för att skopa upp skiten med. Ja den behövde jag inte direkt...

Om ett par dagar kommer resultatet. Förhoppningsvis är jag redan bra då. Just det, vågen. Sen förra veckan har jag gått NER 2 kg. Känns ju inte helt rätt, men heller inte särskilt konstigt.

Vecka 13+4: KUB-resultat

2011-09-12T14:42:00.004+02:00

Fick ett brev på posten idag. Låg risk för Downs Syndrom sa det. Skönt att höra. Även om jag är väl medveten om att det inte finns några garantier för det.

Mitt sjukdomstillstånd är något bättre, men inte bra. Och nu misstänker jag att det kan vara Salmonella. Låter onekligen så om man tittar på symptomen. Feber, magont och diarréer. För det sistnämnda har nu dykt upp. Och det med besked. Sen igår lunch ungefär och med ingen antydan att det tänker sluta snart.

Imorgon bitti ska jag iväg och träffa MVC för första gången. Eller det här landets motsvarighet till MVC. Då ska jag be dom ta lite prover så jag vet säkert. Salmonella ska tydligen läka ut av sig själv på någon dryg vecka.

Vecka 13+2: Sjuk

2011-09-10T15:27:00.003+02:00

I torsdags kväll började det. Magont. Illamående. I fredags fortsatte det fast ännu lite värre. Ingen aptit. Kräkig. Men som kräkfobiker light sitter det långt inne. Åt någon rostad macka igår. Tvingade i mig yoghurt och frukt på kvällen.

I morse. Lite bättre. Åt en smörgås med gurkskivor. Mådde illa. Åt lite yoghurt med frukt till lunch. Magontet kom tillbaka. För att vara detaljerad kommer det en del bakvägen, men i normal konsistens. Märkligt. Gissar på skaldjurspastan jag åt i torsdags till lunch, men vid matförgiftning borde det väl mer... spruta?

Har naturligtvis hypokondrigooglat och fått fram Listeria också. Men det verkar ändå vara annorlunda sjukdomsförlopp. Är såklart superorolig för liten i magen, även om allt jag läser om magsjuka och matförgiftning säger att det inte är någon fara (Listeria undantaget då).

Hoppas på att få vakna imorgon och vara hungrig!

Vecka 12+5: Hej Baby

2011-09-06T14:24:00.003+02:00

Vecka 12+4: KUB-UL

2011-09-05T23:21:00.002+02:00

Då var det gjort. Liten var precis så stor som h*n skulle vara. 6,5 cm. Hjärtat hörde vi också, men h*n rörde sig inte så mycket. "Har du ätit lunch idag" frågade läkaren. "Eehh... ja". "Ja antingen åt du lite mycket eller så är bebisen sömnig" svarade hon.

Jag nojjade förstås lite över det där med rörelserna. Även fast läkaren till slut fick liten att hamna i rätt position för mätningarna. Man är ju så. Eller JAG är ju så. Hon sa "antingen är det lunchen eller så är h*n trött" jag tänkte "eller så är det något som är jättefel". Katastrofhjärnan slår liksom till direkt.

När jag frågade vad mätningarna visade sa hon att det såg ut som det skulle men att hon inget kunde säga förrän svaret från blodprovet kommit. Om EN VECKA! Kan inte minnas att det var så med dottern. Undras om jag då lämnat ett blodprov tidigare. Eller om man inte gör ett dubbelt test i Sverige?

Vad värre var. I papprena jag fick med hem stod det att om det inte stod rätt till hör de av sig inom fem dagar på telefon. Annars får man ett brev inom två veckor. Och har man inte hört något då ska man ringa och säga till. Suck. Det är lite så det fungerar här tycker jag. Eller inte fungerar rättare sagt. Det var samma sak när jag var hos min husläkare för att bli remitterad till UL. Då sa hon "har du inte fått någon tid inom två veckor så ring mig". De liksom förutsätter att det ska gå snett. Eller är det bara jag som ser allt i de mörkaste glasögonen nu? M sa istället "men det är väl bra att de talar om vad man ska göra om det inte går som det ska, det gör man ju inte i Sverige". Kanske inte. Men till svensk sjukvårds fördel ska ju sägas att de (oftast) håller vad de lovar.

Dottern var för övrigt med under UL. Det gick bra till läkaren började trycka hårt på magen för att få liten i rätt position. Då brast det för henne. "Maaaaaaaammmmmmaaaaa". Stackars söta. Hon trodde de gjorde illa mig. Det gick dock över så fort hon fick UL-bilderna i sin hand.

Vecka 12+1: Förbjudna tankar

2011-09-02T15:02:00.004+02:00

På måndag gör vi KUB-UL. Bara min ålder gör att risken att vår bebis får Downs Syndrom är 1 på 100. Eller 1%. Det är helt klart en ökad risk. Då vi gjorde samma test när vi väntade dottern berättade man att 1 på 200 räknas som ökad risk. När sen mätningar och blodprov är klara får man den färdiga siffran. Med dottern fick vi då siffran 1 på ca 19000. Men fortfarande var inget säkert.

Då gjorde vi testet för att vi, helt egoistiskt, ville ha ett UL och se vår bebis. Vad mätningarna än gett för resultat hade vi tagit emot barnet med öppna armar.

Nu till det förbjudna. Tänk om siffrorna på måndag visar ökad risk. Vår situation är helt annorlunda nu med ett barn. Jag menar inte att vi inte skulle älska vilket barn som helst, jag menar bara att dottern plötsligt är en variabel i ekvationen. Dvs hur skulle ett barn med särskilda behov påverka hennes liv? Skulle vi orka? Skulle vi kunna?

Svårt och förbjudet att ens yppa känns det som. Och omöjligt att föreställa sig. Oavsett resultat så vet man ju inte vad som händer. Barnet kan ju få andra komplikationer. Jag hoppas och tror att vi skulle komma till slutsatsen att vi skulle klara av vad som än livet erbjuder oss.

Note To Self

2011-08-31T14:38:00.002+02:00

Missa inte detta. Start 26 september.

Vecka 11+6: Jag tar tillbaka

2011-08-31T14:29:00.001+02:00

Det var smidigt. Eller nåja. Det var lite osmidigt av sjukhuset att inte kolla alla uppgifter innan de skickade en kallelse till UL. Men det gick lätt att ändra. Nu har jag tid redan på måndag! Pirrigt!

Vecka 11+5: Varför kan det inte bara vara smidigt?

2011-08-30T21:52:00.002+02:00

Då har jag fått kallelse både från motsvarande MVC (jag bor fn inte i Sverige) och från sjukhuset där UL ska göras. Sent. MVC ska jag till då jag är i vecka 14 och UL i vecka 15. FÖR sent om inte jag minns fel. Jag har bestämt för mig att KUB-UL måste göras innan vecka 13+6.

Måste ringa och ändra imorgon. Varför, undrar man bara. Jag menar jag var ju hos en läkare som remitterade mig vidare, sannolikt med alla mina uppgifter och datum...

Vecka 10+6: Förvirrad veckoräkning

2011-08-24T15:31:00.002+02:00

Var hos läkaren igår. Hon sa att jag är i 10+6 idag. Att BF är 15 mars. Det är vad jag fått det till också, men sist sa de ju BF 17 mars och 10+5 idag. Förvirring... ET var ju 28 juni, och det var ett femdagars. Näe jag blir snurrig...

Spelar roll. Hon kände, klämde, lyssnade och tog längd, vikt och urinprov. Allt såg fint ut och inom någon vecka ska jag få en kallelse för första UL. Lite längt dit. För då hoppas jag att jag kan tro på att det här faktiskt händer på riktigt.

Vecka 10+3: Pojke?

2011-08-22T21:31:00.002+02:00

Två vänner har sagt det nu. När jag på frågan om hur jag mår svarat "inte alls, och det oroar mig, med dottern var jag ju galet illamående", då har de sagt "det är en pojke".

Kanske är det så. Mina tankar går ju till att det inte är något alls. Men faktiskt så har magontet fått sällskap av en del illamående de senaste dagarna. Jag ser det som ett gott teckan.

Imorgon ska jag på ett konsultationsbesök hos min husläkare som sedan ska remittera mig vidare för ultraljudet som ska göras i vecka 12. Snart! Är pyret där då, då kanske jag kan börja tro på det här på riktigt.

Vecka 10+2: Nytt om ost

2011-08-21T10:31:00.002+02:00

Gick till lokala ostbutiken och frågade om en brie av pastöriserad mjölk. "Till någon som är gravid?" frågade ostdamen. "Ja". Hon berättade då att de nyligen haft någon slags expert på besök som berättat bland annat om graviditiet och ostkonsumtion. Han hade sagt att man bör undvika alla mjuka ostar, oavsett om de är av pastöriserad mjölk eller inte. Däremot menade han att man i princip kan äta vilken hårdost man vill, oavsett om mjölken den är gjord på är pastöriserad eller opastöriserad. Men att man för enkelhetens skull ska rekommendera enbart pastöriserade hårdostar till gravida.

Så var det med det. Jag som frossat i både brie, camenbert och St Agur under semestern i tron att det var säkert med pastöriserade ostar...

Vecka 10+0: Oro

2011-08-19T16:27:00.002+02:00

I dagarna två har jag haft ont på ett inte alls bra sätt. Det spänner i magen och strålar ut i benen. Känns inte positivt på något sätt. Försöker tänka på annat, men hur lätt är det?

Vecka 9+5: Rök eller kräk

2011-08-17T14:44:00.003+02:00

Förra graviditeten hade jag lukthallisar. Jag tyckte det luktade cigarettrök överallt. Om allt. Nu är det bytt mot kräk. Jag vet inte vad som är bäst. Värst. Det var det där med pest eller kolera.

Dottern blev åksjuk för första gången för ett par veckor sen. Kräket kom överallt. Vi tvättade och skrubbade både henne och bilen från topp till tå, men ändå tyckte jag att "luktar det inte liiiiite om hennes hår fortfarande". Länge tyckte jag det. Och nu tycker jag det om även annat. Lukthallisarna är tillbaka...

Vecka 8+2

2011-08-07T20:34:00.003+02:00

Ja jag vet ju inte om den där räkningen stämmer. Att det är 8+2 idag...

Hur som helst så är det märkligt. Lika illa som jag mådde då jag var gravid med dottern. Lika bra mår jag nu. Och inte tänker jag "vad bra". Utan såklart "vad är fel". Fast jag vet att den ena graviditeten inte behöver vara den andra lik. Och fast jag antar att den putande magen (jo redan...) inte bara kan bero på sommarens ökade glassintag.

Vecka 7+1 eller är det 7+2 eller tom 7+3...?

2011-07-30T21:11:00.002+02:00

VUL igår. Pyret satt kvar och satt rätt.

Eftersom kliniken har sommarstängt fick vi en tid på gynmottagningen. Mitt i akutbesöken. Vilka just då, tack och lov, inte var så många. Läkaren var man och ganska ung. Troligtvis mer van att hantera just akutfall än en otroligt efterlängtad graviditet. För så fort han satt in "VUL-grejen" sa han "ja du är ju gravid och det sitter rätt". Alltså missförstå mig inte, men på IVF-kliniken är allt ju mer inlindat i ett rosenskimrande leende än ett kallt konstaterande. Det tittas och tittas och sen vänds skärmen mot en och de säger vad de nu ska säga. Men inte här. In med prylen, 2 sekunder, sen "du är gravid". Haha! Det var lite kul. Att se olikheterna.

Sen mätte han och lät oss höra hjärtat. Dess frekvens och embryots storlek, 1,2 cm, indikerade 7+2 dagar. Mannen i telefon på kliniken för ett par veckor sedan sa att igår var 7+0. Pappren jag fick med mig igår i sin tur sa "enligt ET 6+5. Men där tror jag han räknade på ett "vanligt" 2-dagars embryo så jag gissar att man får lägga på 3 dagar och få 7+1. Så vilket stämmer? En dag hit eller dit i och för sig, men ändå, kul att hålla räkningen lite. Och så småningom hoppas jag ju få till lite magbilder. När det börjar synas. Om det får börja synas. Nu räknar vi ner de kritiska tolv veckorna och fortsätter hålla andan. Men med ett lite större leende på läpparna.

Vecka 5+3

2011-07-18T17:02:00.003+02:00

Ringde journumret till kliniken i fredags. De har ju sommarstängt till jag skulle vara i vecka 8 vilket är alldeles försent för ultraljud då man tidigare haft ett utomkvedshavandeskap. Fick prata med P som räknade ut att jag räknat fel. Men bara på en dag. Han menade att jag då var 5+0 då jag trodde det var 5+1. Hur som helst, de ska ringa tillbaka med en tid för ultraljud. Det blir troligtvis om en dryg vecka.

Skönt. Det är liksom första hållpunkten. Om det sitter kvar och även sitter rätt, då kan vi börja hoppas på riktigt. Till dess är vi väldigt återhållsamma i våra känslor. Även om lyckoruset ibland sköljer över en för att sen tryckas tillbaka av förnuftet som säger "vänta lite, vänta till du vet litelite mer, sen kan du hals-över-huvud-hoppas-och-glädja-dig-även-om-det-då-ändå-inte-behöver-gå-vägen".

Så vi fortsätter med vad vi är vana vid. Vi väntar. Och vi hoppas.

På plussidan (dvs symptom jag känner igen från förra graviditeten): Trötthet, panikhunger, lite värk i livmoderstrakten ibland.

På minussidan (dvs symptom jag inte känner igen...): Frånvaron av ömhet i brösten, värk i vänstra sidan (hade i och för sig det även vid förra graviditeten, men då visste jag ju att den vänstra äggledaren var svullen).

Vecka 4+6

2011-07-13T13:28:00.004+02:00

Tusen tack alla fina för söta grattis! Det värmer.

Till rubriken... Ja alltså, jag är inte helt säker på den där uträkningen. Vecka 4+6. Men visst är det väl så att man på isättningsdatum räknar bakåt antalet odlade dagar, så ägglossning skulle ha varit 23 juni, sen när jag petar in det i graviditetskalendrar så får jag vecka 4+6. Vet inte om det stämmer. Men typ.

Är mer orolig över grynet än räkningen. Förstås. Ett utomkveds är ingen rolig historia och innan det kan uteslutas kan jag nog inte riktigt pusta ut. Jag vet att jag väl inte kommer göra det ens då, det vet varenda IVF-are som fått plus på stickan, att man inte riktigt tar det för givet förrän man tittar in i de där ögonen på BB.

Testdag FET 2

2011-07-11T08:36:00.003+02:00

Min egen teori om ömma bröst, den att när brösten icke ömmar går det åt skogen, det kan nu kasseras, ty imorse testade vi positivt!

Jag vågar dock inte ta ut något endaste dugg i förskott. Jag tycker dessutom att strecket är lite svagt. Det var det den gången vi fick utomkveds också. Därför väntar jag med värsta hurraropen till första ultraljudet gjorts. Sist fick vi göra det i vecka 6+6. Man är noga med tidigt ultraljud då man haft utomkveds, eftersom risken är stor att man råkar ut för det igen. Men naturligtvis är vi lyckliga. Så här långt! Vilken vecka och vilken dag är jag i månne... Måste googla. Var ju ett femdagars...

Ruvardag 12 FET 2

2011-07-10T09:31:00.002+02:00

Denna ruvarperiod har blivit dåligt dokumenterad. Mitt i semestern har jag prioriterat slapp vid radion då dottern sovit middag, och långa middagar eller sköna TV-kvällar då hon gått och lagt sig för natten. De tider jag annars bloggar.

Imorgon ska det testas. Jag är på dag 33 i cykeln och har ännu inte fått mens. Men känningar har funnits. Till och från med början i tisdags. Dag 28. Den dag jag i normala fall får mens. Dag 31 i fredags var den dagen då man enligt när jag fick ägglossning beräknat att mensen skulle komma.

I tisdags var jag säker på att minuset var ett faktum. Igår likaså. Men ännu inget blod. Ännu.

Jag har även haft en konstig pulserande känsla i magen. Den känns både som inuti och utanpå om man sätter några lätta fingrar kring naveln. På något sätt känns detta positivt. Jag tänker att det kanske är ett undermedvetet minne. Ett bra minne. Kanske kändes det så då dottern huserade där inne? Jag hoppas. Imorgon bitti får vi veta säkert.

Ruvardag 3 FET 2

2011-07-01T13:02:00.002+02:00

Eftersom vi gjorde FET i ostimulerad cykel får jag heller ingen hormonbehandling nu efteråt. Inga kladdiga vaggisar med andra ord. Inget jag saknat direkt. Men det gör ju att alla symptom man känner faktiskt är symptom och inte bara biverkningar av Progesteronet. Så gissa om jag känner efter. Redan... Jodå. Är inte brösten lite ömma. Lite ömmare än tidigare i alla fall. Är dom inte? Fast det är förmodligen just på grund av allt kännande. Och klämmande. Haha.

Nästa fredag är mensen beräknad. Nästa måndag har vi testdag. Även om det är rekordkort väntetid känns varje dag väldigt lång. När jag tänker på det vill säga. Med en dotter som tar fokus från grubblerier och utan vaggisar som påminner en, händer det faktiskt att jag alldeles glömmer av alltsammans.

Plötsligt händer det - AKA Ruvardag 1 FET 2

2011-06-29T22:07:00.005+02:00

Plötsligt kom ägglossningen sådär lagom så vi missade midsommar. Och plötsligt så klarade sig det första ägget finemang och sattes in igår. Nu väntar vi. Inte så länge dock. Testdag är redan 11 juli eftersom det här är ett femdagarsembryo.

Jag måste säga att jag blev oerhört fint mottagen där på landstingssjukhuset. Så upplevde jag det sist också. Då dottern blev till. Det må vara lite byråkratiskt och fixigt innan, men väl på plats är det verkligen patienten i fokus och det med hjärta och värme.

En liten parantes. Jag är inte mycket för överdrivet kramande. Alltså jag kramas g-ä-r-n-a. Med mina nära och kära. Eller med de jag åtminstone känner och gillar. Det här att krama någon första gången man ses, det har jag inte mycket för. Det är inget fel på ett handslag. Jag vet att jag hade den här diskussionen i min föräldragrupp. Min MVC-sköterska var nämligen väldigt kramig. Jag är det som sagt inte. Jag tyckte det kändes märkligt att gå på ett läkarbesök och börja kramas. Efter det var det ingen av tjejerna i föräldragruppen som kramade mig när vi sågs. Hahaha! Jag fnissade lite inombords varje gång. För inte var det så jag menat. Och hade de varit så att de var några jag umgicks med oftare än under de i BVC regis ordnade former, så hade jag förstås förklarat mer, men jag bara lät det vara så. En av dom träffade jag mer efter och vi kramades glatt!

Men för att komma tillbaka till ämnet. Efter isättningen, när vi skulle ta adjö, så kom kramandet bara över mig. Jag var tvungen att krama om både barnmorskan och sköterskan, tacka och önska dom glad sommar!

Ytterligare ett PS. När jag kramades tänkte jag "fasen, nu tror de bergis att jag röker". Ty jag luktar nog rök, då jag bor hos mina föräldrar nu när vi är hemma på besök. Och de röker. Även om de röker ute då vi är där, så luktar allt ändå av cigaretter. Som om att det spelar någon roll. Ja om jag skulle röka skulle det ju spela roll. Men vad de tror, tycker och tänker. Man lägger för mycket vikt på sånt där. Men det är en helt annan historia.

Nu ska jag istället försöka sova bort koffeinbristhuvudvärken då jag även denna gång valt att gå den amerikanska vägen och skippa kaffet.

Ska man flytta kanske?

2011-06-16T15:00:00.001+02:00

Till Ragtuna?

Lagom

2011-06-08T11:31:00.005+02:00

Jaha, så fick jag mens på dag 32. Det betyder att min lutealfas är inte lång, men heller inte kort. Vi hade förmodligen kunnat göra återföringen som planerat förra cykeln, men som syster M sa nyss "det där är historia nu".

För säkerhets skull ska jag börja ÄL-testa på dag 12. Sen kommer ju midsommarhelgen. Troligtvis får jag ÄL där under helgen. Förhoppningsvis inte långt innan så återföring borde ske över helgen. Det vore himlans oturligt eftersom det är stängt då...

Så nu hoppas jag på fortsatt sen ägglossning. Och ingen på dag 12 eller 13 eller så, för då blir det höståterföring för vår del. Men så illa kan det väl inte gå va? Eller, det kan ju gå än värre. Eskimåerna kanske inte klarar upptining och då är det ju skitsamma när vi får tid.

Men på med positivitetsglasögonen nu och tänk återföring efter midsommar. Så där. Nu bestämmer vi det. Och en liten vårbebis av det. Ja tack!

Normal eller icke normal?

2011-06-06T15:15:00.006+02:00

Ingen mens än. Hade lite känningar igår så det borde vara på gång. Borde. Det vet man ju. Att det är inte alls samma sak som att det faktiskt blir så. Dag 30 idag.

Jag har funderat på vad jag ska hoppas på. Att cykeln ska vara normal och lutealfasen kort - då får jag äta medicin. Det vill jag ju inte, men det är större chans att hinna med en återföring innan sjukhuset stänger för semester (vilken annan avdelning på sjukhusen gör för övrigt det?).

Eller att det är en lång cykel och att den sena ägglossningen var helt normal. Då kanske vi inte hinner. Men jag slipper äta medicin. Fast varför har mina cyklar plötsligt blivit längre? Är det åldern? Hinner vi kanske inte av den anledningen?

För att cykeln ska anses "normal" bör jag väl få mens idag typ. Och så kan det bli. Eller inte. som vanligt. Jag väntar. Väntar och ser.

Döda eskimåer?

2011-06-01T14:46:00.004+02:00

Hjärtat på mig stannade för en sekund i morse.

Det ringde. Först på min mobil. Jag hann inte svara. Just som jag lyssnade av svararen och hörde att det var från sjukhuset ringde det på M:s mobil också. Dolt nummer. Det måste vara dom tänkte jag och svarade. Det var dom.

"Ja ni ska ju komma hit för en frysåterföring idag" sa syster I. "Eeehh... Näe" svarade jag förskräckt och förklarade vår situation. Att syster L i samråd med mig och överläkare kommit fram till att vi skulle vänta.

"Det finns det inga journalanteckningar om här" sa syster I. Och syster L som särskilt påpekade hur noggrant hon skulle anteckna då hon skulle iväg på semester. "Vänta lite ska jag kolla med labbet" sa syster I.

Det var då mitt hjärta stannade. Kolla med labbet. Våra eskimåer. Hade de redan tinats? Det dröjde ett par minuter. Ett par evighetslånga minuter. Sen var hon tillbaka.

"Ingen fara. De har inte tinat era embryon. Jag blev lite orolig där ett tag" sa syster I. "Gissa vad jag blev då..." svarade jag. "Näe men vi har en sådan här dubbelkontroll" sa syster I "för att det inte ska kunna hända, det var därför jag ringde er nu".

Slutet gott allting gott. Jag ska höra av mig som tidigare sagts när jag får mens. Men nu har förstås konspirationsteoretikern i mig slagit till igen. Var det verkligen så. Att eskimåerna inte tinats. Varför skulle syster I då bli orolig? Eller ens behöva kolla med labbet? Om de verkligen alltid hade den här dubbelkontrollen som hon sa, då borde hon ju veta. Eller var det så att en kanske tinats och de inte sa något. Att när vi sen ska göra en återföring får höra "den ena klarade sig inte". Ååååhhhh så jobbig man är som tänker så. Men du vet, om inget av de sedan klarar sig, då kommer jag ju tänka så än mer... Hoppas hoppas att vi får ett tillbaka och att det blir till liten bebis, så jag kan gräva ner konspirationskärringen för tid och evighet.

Inget FET

2011-05-27T15:17:00.003+02:00

Inte den här månaden i alla fall. Omslaget på ägglossningsstickan kom först på dag 19, vilket antingen betyder att jag har en cykel på 33 dagar, i så fall är allt frid och fröjd. Men det kan också innebära att jag har en extremt kort lutealfas (tid mellan ÄL och mens). Är det så behöver ägglossningen stimuleras för att förutsättningarna ska vara ultimata.

Så vad gör vi? Väntar som vanligt. Väntar och ser när mensen kommer. Är cykeln sina normala 27-28 dagar krävs medicinering nästa cykel, om vi hinner innan kliniken sommarstänger... Är den istället lång gör vi ingenting, utan ÄL-testar igen och gör återföringen "som vanligt". Om vi hinner innan kliniken sommarstänger... Annars. Höst.

Men som BM sa. "Tanken är ju att det ska bli ett barn, inte att vi bara ska föra tillbaka ett ägg 'bara för att'".

Nähä

2011-05-24T23:43:00.005+02:00

Det kissas och tittas. Förra månaden när jag testpinkade för att få ett hum om min ägglossning visade sig det magiska strecket på dag 17. Då efter en rekordlång menscykel om 31 dagar. Denna var kortare. Normala 28. Det betyder nog tidigare ägglossning, tänkte jag och började testa på dag 12. Idag på dag 17 konstaterar jag att det behöver det tydligen inte alls betyda. För än så länge inget magiskt streck på min sticka. Vänta, vänta, vänta...

Kisskiss...

2011-05-19T23:32:00.001+02:00

Då har jag börjat testa. Dag 12 idag, så det lär dröja ett par, kanske fem, dagar innan det ger utslag på ägglossningsstickorna. Men sen är det bara att hålla tummarna för att (minst) en av våra två eskimåer är av det rätta virket!

Back on Track

2011-05-08T21:26:00.003+02:00

Ja åtminstone då det gäller menscykeln. 28 dagar. Mens idag.

Räknar. 1,2,3,4... dag 17 blir den 24 maj - där någon gång borde jag få min ägglossning. Sen 6 dagar på det för överföring landar på... 30 maj. Måndagen efter den sista av våra fullspäckade vårhelger. Kunde inte bli mer perfekt.

Hoppas nu det utfaller så och att allt annat fortsätter på samma bana. Dvs att något av våra två embryon klarar först upptining, sen överföring och att h*n väljer att boa sig där och bli till ett småsyskon till dottern. Hoppashoppashoppashoppas!

På dag 17 kom det då

2011-04-27T18:12:00.003+02:00

Nu är det bara att invänta nästa mens, räkna sjutton dagar plus sex framåt och där någonstans borde isättningen bli. Om min mens är som den brukar igen (sist hade jag en cykel på 31 dagar mot normala 27-28) skulle vi kunna pricka in en isättning mellan två resor, om den fortfarande är sen blir det svårare, då lutar det åt att det blir en juniåterföring istället. Vänta och se alltså. Denna eviga väntan.

När kommer egentligen "omslaget"?

2011-04-24T21:46:00.001+02:00

Dag 14 idag och fortfarande inget streck på ägglossningsstickan...

Någon mer än jag som finner det lite knepigt?

2011-04-20T21:41:00.002+02:00

Dag tio i cykeln idag. Vi ska ju inte göra någon behandling denna månad, men eftersom nästa kommer att ske i ostimulerad cykel ville jag redan nu testa när min ägglossning egentligen sker. Sådär på ett ungefär. Så man kan planera någorlunda hur nästa månad kan komma att se ut. Känns lite viktigt eftersom vi är en flygresa bort från våra embryon.

Så idag togs min ägglossningsstickaoskuld! Hej och hå. Typ som ett graviditetstest ju. Kissa här och läs av där. Bara det att det på dessa stickor var så väldigt noggranna i sin beskrivning. Kissa i FEM sekunder - varken mer eller mindre. Håll den MITT I STRÅLEN. Stänk INGENTING på avläsningsfönstret - det kan FÖRSTÖRA testet. Gulp. Alltså... jag tycker det är jobbigt nog att liksom komma ner där i toalettstolen med handen, med testet, kunna slappna av och pinka, pricka strålen och att sen också se till att det inte stänker - hallå!

Nåväl. Det gick bra till slut. Och när jag vände på instruktionspappret såg jag att man minsann hade kunnat kissa i en kopp och sticka ner testet där i tio sekunder istället. Räkna med att jag gör det imorgon. För idag gav stickan inget utslag.

Då kan vi börja räkna...

2011-04-11T13:40:00.003+02:00

En vanlig mening i IVF-bloggar är "det är inte ofta man blir glad att mensen kommit". Men med tanke på hur många gånger jag skrivit detta, har ordens mening liksom försvunnit. Det här är en av många gånger jag är glad att mensen kommit.

Är din tillbaka i normal takt borde nästa börja 7 maj och blir isättningen samma dag som sist bör den bli den 23:e maj. Då sitter vi på ett flygplan... Man kan ju hoppas att mensen antingen är lite sen eller lite tidig, alternativt att ägglossningen ser lite annorlunda ut då den är ostimulerad. Annars får det bli i juni.

Tänker att jag ska testa med ägglossningsstickor redan denna cykel, för att få ett hum om hur det ser ut och hur man gör och vilken tid det kan tänkas bli. Eftersom vi blev naturligt gravida relativt omgående då vi började försöka för sisådär fem år sedan har jag aldrig använt ägglossningsstickor. Den graviditeten slutade ju i utomkvedshavandeskap och mina äggledare konstaterades trasiga och någon ägglossning har aldrig behövts tänkas på efter det. Hur gör man? När börjar man? Hur länge håller man på? Vad menas egentligen med "omslag", är det när ägglossningen börjar? Tacksam för alla råd och tips!

Jodå

2011-04-09T21:43:00.004+02:00

Så hörde de till slut av sig! Och efter ungefär tio samtal med lika många personer blev det (nog) klart att vi kan göra som sist, det mesta på hemmaplan och bara flyga till sjukhuset för själva överföringen.

Nu ska jag bara träffa min läkare här, ta ett blodprov och se till att få färska infektionsprover. De får inte vara äldre än 2 år innan man startar, något privata kliniken inte sa något om.

Sen visade de sig att man på landstingssjukhuset gör FET i ostimulerad cykel, så det enda jag behöver göra är att kissa på ägglossningsstickor. Inte betala dryga 5000SEK för ultraljud innan alltså. Det känns ju fint i plånboken! Vid omslag ringer jag och får en tid sex dagar senare.

De ville tyvärr inte att jag gör FET på denna mens eftersom de gärna ser att man har en "normal" mens emellan. Och lika bra är väl det, för sen är den mensen. Två dagar and counting. Inget konstigt efter en behandling. Tio dagar sen var den sist. Men i maj, då hoppas vi få till det! Vi har en del inplanerade resor som kan ställa till det, beroende på när fröken röd behagar infinna sig, men annars sa de på sjukhuset att vi skulle hinna i juni också innan de stänger för sommaren.

Så. Snart (nåja, minst en månad) är vi igång igen!

Den där himla väntan

2011-04-01T15:30:00.003+02:00

Det är ju vad IVF består av. Väntan. Har en vän som gör IVF för första gången nu. Korta metoden. Tjoff, tjoff, tjoff, spruta, ultraljud, äggplock - oj så smidigt det verkar. Men det är klart. Där är väntan där också. För varje sekund är en lång väntan.

Just nu. Väntan på att landstingssjukhuset ska återkomma med en ny tid. Den vi fick passar verkligen inte (finns inga vettiga resor just då). Jag mailade i måndags. Ännu inget svar. Ska väl inte vänta mig det än på ett tag heller med tanke på att det tog dom en och en halv vecka att återkomma sist.

Den där himla väntan...

Hjärnspöken

2011-03-28T23:08:00.007+02:00

Det var det där med hoppet och hjärnan som arbetar i mysterious ways... Började må illa i lördags kväll. Trodde det var något jag ätit. Det gick inte över, utan jag-kanske-måste-kräkas-illamåendet gick idag över i ett konstant jag-har-ingen-aptit-men-kan-äta-lite-ändå-illamående. E-x-a-k-t så som jag mådde då jag var gravid. Och jodå. Tanken slog mig. Tänk om... tänk om det inte var mens och tänk om testet visade fel och tänk om... Ja tänk om jag bara skulle ta och låta det sunda förnuftet ta över och gå och lägga mig istället. Godnatt!

Såklart...

2011-03-24T22:25:00.002+01:00

Såklart att det inte var lika lätt på landstingssjukhuset. Åtminstone verkar det inte så. När de efter en dryg vecka äntligen ringde tillbaka kunde de inte säga något om något förrän jag infunnit mig på ett första möte. Där kan behandlingen diskuteras. Men med tanke på att de, trots att vi bor många hundra mil bort, inte kunde tänka sig att ta ens det samtalet över telefon, så är vårt hopp om att de ska vara flexibla med att få göra delar av behandlingen på hemort (på egen bekostnad) väldigt litet.

Tiden vi fick? Om en dryg månad... Tack.

FET 2?

2011-03-20T20:27:00.002+01:00

Ringde landstingssjukhuset. De är inte riktigt lika flexibla och samarbetsvilliga som privata kliniken. Vi bor just nu på annan ort än våra små embryon och när vi gjorde första FET på privata kliniken lät de oss göra ultraljuden här hemma och åkte bara dit för ET.

Landstingssjukhuset verkar inte vara lika pigga på den idén. Jag ska inte totaldissa än, för de skulle ringa tillbaka. Bara det att de inte gjort det. Än. Vi ringde i tisdags morse. Imorgon ringer vi om och frågar igen.

Testdag FET 1

2011-03-13T18:05:00.005+01:00

Inte för att det behövdes. Mensen kom ju redan i förrgår, men kliniken brukar vilja att man gör ett test för att utesluta att det skulle vara en annan blödning. Men man vet liksom. Där fanns inget som helst utrymme för tvivel på att det här var något annat än mens.

Det känns tungt. Förstås. Men jag har lite skygglappar på och försöker att inte tänka på det. I de flesta fall skulle jag säga att det är en usel taktik. Men just i detta tror jag det är det bästa. Kraften behövs till familjen och nya försök. Den kan inte "slösas" på att sörja det som aldrig blev. Imorgon ringer vi landstingssjukhuset och hör när vi kan sätta igång igen.

Mens

2011-03-11T15:58:00.000+01:00

Hann inte tjuvtesta ens.

Ruvardag 13 FET 1

2011-03-11T14:30:00.003+01:00

Dag 13 på en fredag, det kan väl aldrig båda gott?

M är mer nervös än jag. Han ringer och frågar "känner du något?" Medan jag själv mest försöker leva med skygglappar och tänka på annat.

Dottern gör det ju lättare denna gång (såklart) men även det faktum att jag inte tar Progesteron gör skillnad. Det är ju på något sätt en ständig påminnelse, det där kladdet... Men det i sig har ju också förskjutit alla svarta trosor senaste dagarna. Utan trosskydd för Proggisarna vill man ju kunna se varje möjligt litet spår...

De goda stunderna tänker jag också att det kanske är därför jag inte känner något. För att jag tagit Pregnyl istället för Progesteron. Fast idag har det känts lite ändå. Och inte på ett riktigt bra sätt. Fast av erfarenhet vet jag ju att även det inte-riktigt-bra-onda kan visa sig vara riktigt-bra-ont.

Nåja. Imorgon vet vi i alla fall.

Ruvardag 12 FET 1

2011-03-10T18:18:00.001+01:00

Min mage är i uppror. På alla sätt. Och inte vet man om något av sätten är bra eller dåliga. Beror de på mens i antågande, ett plus på stickan på söndag eller rent av nerver?

Ruvardag 11 FET 1

2011-03-09T20:45:00.002+01:00

På förmiddagen upplevde jag en stund av vad som kändes som mensvärk. Under promenaden på eftermiddagen var jag säker på att den kommit. Det var nästan som blött. Vet inte om jag plötsligt börjat svettas på konstiga ställen men när jag kom hem var det blodfritt där i trosan när jag äntligen vågade öppna ögonen och titta.

Positivt däremot är att den där cigarettröklukten jag hade i näsan under graviditeten är tillbaka. Riktigt äckligt, men samtidigt är det ett strå av hopp att hålla sig i en stund.

Ruvardag 10 FET 1

2011-03-08T18:47:00.003+01:00

Jag hade en liten dipp i min positivism idag. M frågade hur det kändes i magen och jag kom på att det ju faktiskt inte känts någonting sen förra veckan. Inte heller är jag särskilt öm i brösten, något jag var tidigt vid båda mina tidigare graviditeter.

Men å andra sidan säger man ju att den ena graviditeten inte behöver vara den andra lik. Dessutom molade och drog det rejält i magen på både dag 3 och 4 och det ska ju visst vara så att vid en transfer av ett tvådagarsodlat embryo, så ska det fästa någon gång där. Om det gör det. Men nog sjutton har det gjort det! Positivismen är tillbaka!

Ruvardag 9 FET 1

2011-03-07T14:50:00.004+01:00

Fortfarande inga direkta symptom. Men å andra sidan, kan man vänta sig det? Jag menar vad jag hört fäster ägget runt dag 7, så om det gjort det har jag ju bara varit gravid i en dryg dag!

E-vitamin-boostar precis som förra gången. Då gick det ju bra. Hade förmodligen inget med E-vitaminet att göra, men det skadar aldrig. Lunch idag, laxmacka, avocado, mandlar och torkade aprikoser.

UPDATE:

Fast eftersom embryot redan är odlat fäster det (förstås...) tidigare än i "normala" graviditeter: "A healthy human embryo will hatch from its shell on day 5-7 after fertilization and implant within hours after hatching out. So actual invasion of the embryo with attachment to the uterine wall occurs about 2-5 days after a day 3 transfer and within 1-3 days after a day 5 transfer."

Ruvardag 8 FET 1

2011-03-06T15:09:00.003+01:00

Jomen luktsinnet har nog minsann vässats senaste dagarna. Nog är jag gravid alltid. Haha! Jag försöker vara positiv och tänka att "det är klart det här gått vägen, allt talar för det". Detta eftersom jag inte tror på taktiken att ställa in sig på det värsta så man inte blir så besviken sen. För besviken som fan, det blir man ändå. Då är det bättre att gå de här två veckorna och vara glad och förväntansfull.

Tittar tillbaka på hur saker varit ruvardag 8 under tidigare behandlingar. Under IVF 1 hade jag redan börjat toanoja; "Jag märker också att jag dröjer längre och längre med att gå på toaletten. Inte förrän det är riktig kris går jag, för det är en så märklig upplevelse. Först titta i byxan - inget blod. Andas ut. En liten stund. Sen kissa och sen titta igen. På pappret - inget blod. Andas ut. Till nästa gång det är dags." Vid IFV 2 verkade jag rätt lugn, förutom det faktum att jag störde mig över att där inte fanns koffeinfritt kaffe på Arlanda. Något som inte ändrats sen dess, åtminstone inte då jag var på terminal 2 förra veckan. Sen under lyckosamma IVF 3 fick jag psykbryt på barndop på dag 8.

Ruvardag 4 FET 1

2011-03-02T13:55:00.002+01:00

Undras om det är hormonerna vi IVF-are tillsätter kroppen som gör att vi känner så mycket. Eller om det är att vi helt enkelt känner efter så mycket. För aldrig har jag väl hört någon som blivit gravid på sk naturlig väg klaga över ont i magen/ryggen/brösten ett par dagar efter det lyckosamma ligget...

Men ont har jag idag med. Det molar och strålar i både mage och ländrygg. Dessutom måste jag stuckit in Pregnylsprutan galet på något sätt för jag är ruskigt öm kring stickstället.

Med andra ord. Det mesta är som vanligt en fjärde ruvardag.

Ruvardag 3 FET 1

2011-03-01T19:37:00.003+01:00

Som värsta grymmaste menssmärtorna idag. Kan vara positivt, kan vara negativt. Alla som väntat på testdag efter en IVF eller FET vet ju, hormonerna man tillsätter kroppen har samma biverkningar som en graviditet. Men jag har bestämt mig. Som alltid har jag bestämt mig för att det funkar.

Tog spruta 2 av Pregnylen idag. Gick finfint. Även om jag nästan får dåndimpen varje gång jag ser den där nålen man ska blanda medicinen med. Och då är jag inte spruträdd.

Ruvardag 2 FET 1

2011-02-28T22:12:00.003+01:00

Idag har jag haft som bebissparkar i övre delen av magen. Ett symptom jag inte känner igen sen tidigare behandlingar, eller så var det så att jag inte visste hur det kändes då. Näe, förmodligen är det bara något jag ätit. Eller fantomkänslor, haha!

Annars börjar brösten ömma, det drar lite i livmoderstrakten och jag har en grym huvudvärk. De två första symptomen är ju Pregnylets och den sista troligtvis kaffet. Eller rättare sagt koffeinet. Precis som vid mina IVF-försök och som under hela min graviditet har jag uteslutit koffein. Jag har aldrig fått någon biverkning av det tidigare, men den här tvådagarshuvudvärken måste ju komma därifrån.

I övrigt finns inte riktigt tid att tänka, grunna och känna efter som förut. Här finns ju en liten ettochetthalvtåring numera som, tack och lov, tar fokus från allt.

ET FET 1

2011-02-26T21:45:00.003+01:00

Allt gick som det skulle. Det är konstigt hur hjärnan blockar ut en del minnen, för på något sätt var det nästan som att göra det för första gången igen.

Vårt trecelliga ägg ska enligt Doktor G ha i princip lika stora chanser som om det tinats upp och fortfarande varit fyrcelligt. "Om det står i den genetiska koden att det här embryot ska bli till ett barn återskapas den där cellen snabbt och lätt" sa han.

"Inga tunga lyft, inget röka och inget kröka" var doktorns sista ord. Han la till "lev så att du inte ångrar något, där kan finnas saker du behöver göra för att själv känna att du gjort allt - gör det, även om jag kanske vet att just det inte gör någon skillnad". Som koffein gissar jag. Det som jag ju slutat med under tidigare behandlingar, det slutar jag med även nu.

Jag blev också föreskriven Pregnyl för första gången. Ampuller ska brytas, sprutspetsar sättas på och av och en mixtur ska blandas. Första sprutan togs under övervakning på kliniken medan spruta två ska tas hemma på dag 3. Pregnyl ska, om jag förstod saken rätt, simulera ägglossning för att hjälpa kroppen på traven med gulkroppen.

På dag 15 vill de att jag ska göra ett graviditetstest. Själv vet jag ju att om jag får mens, så har jag redan fått den vid det laget. Så kommer vi fram till dag 15 och faktiskt får kissa på en sticka, ja då lär förhoppningarna vara vansinnigt höga!

Chanserna?

2011-02-26T09:59:00.005+01:00

Har förstått surfar runt och letat folk som blivit gravida efter ET med ett trecelligt. Och det finns. Frågan är vilka chanserna är? Det är väl bara att vänta och se. Om sisådär tolv dagar borde jag veta, dömt av när jag fått tecken på mens vid tidigare behandlingar.

Tjohoo

2011-02-26T08:46:00.003+01:00

Fyra celler blev tre vid upptiningen, men det blir återföring. Det blir det!

Det är officiellt...

2011-02-26T08:32:00.002+01:00

...jag är nervös nu. Skitnervös. I dubbel bemärkelse då min mage gör allt annat än slå knut på sig när jag har fjärilssvärmar i den.

"Vi ringer på morgonen" sa de. Men när är det? Sju, åtta, nio, tio?

Hoppas, hoppas, hoppas det är ett gott besked de kan lämna.